– Åldersgrupp? ”65 plus”, eller?    Väluppfostrad som jag är sparkade jag inte Luftfartsverkets representant på smalbenen. I stället spände jag min franslösa blick i den unga tjejen där vi stod på Arlandas utrikesterminal.    Min tunga brann:    – Nej. Jag är 50-talist och har långt kvar till pensionen.    Lätt besvärad svarade hon:    – Ok, ”55 till 64”.   Hon knappade snabbt in siffrorna och vände mig ryggen, beredd att ta itu med nästa intervjuoffer med frågor om varför man reste mellan Sverige och Frankrike.    De ord som fortfarande låg som het glöd på tungan om sjukdomen som stulit en del av mitt liv och min kropp angick inte henne. Lika litet som hon kunde rå för att cellgiftsbehandlingen påverkat mitt utseende. Är man skallig, utan ögonbryn och ögonfransar med nydikade fåror runtögonen på grund av ständigt läckande tårkanaler är man ingen Miss Universumkandidat.    Hur kan jag inbilla mig att en främmande person ska se en ungdomlig och busig tjej, som normalt sett har världens tjockaste kalufs, bakom en nött och avskalad fasad? När jag själv har svårt att känna igen min egen spegelbild och ofta nödgas presentera mig för bekanta.    Även om det där med åldern rörde vid en öm punkt tycker jag inte synd om mig själv. Det finns de som har det mycket värre.

Möttes av omtänksamhet Christina Lindqvist behandlades för cancer i Frankrike. Tack och lov, säger hon själv. Den svenska cancervården har hon inte mycket till övers för. Foto: PRIVAT

   Mellan cellgiftsbehandlingarna, under mina ”bra” veckor, har jag jobbat som vanligt, skrattat, levt, träffat nära och kära, ständigt omsluten av värme. Trots allt är jag glad över att jag fick bröstcancer i Frankrike och inte i Sverige efter vissa skräckrapporter som mina svenska bröstsystrar förmedlat. (Jo, gudskelov, jag vet att det finns tusentals undantag!). Två av de olycksaliga har skickats hem dagen efter operationen med läckande dräneringsrör och svåra smärtor – utan smärtstillande.
   En har efter sju (!) operationer ännu inte träffat sin onkolog. Vi skriver 2008 och det tillåts ske i välfärdslandet Sverige. Det är inte bara skamligt, det är kränkande. ”Psykolog, vad är det? Injektionen Neulasta, vad är det?”, undrar de när jag berättar. En bröstoperation är inte bara en fysisk amputation, det är även en själslig sådan. Det gör ont på mer än ett sätt.
   (På en väggbonad som jag har i säkert förvar broderade min mormor Edith Renström en gång orden ”Behandla andra som du vill bli behandlad själv”. Vilken affärsidé att sälja in kopior av den till vissa svenska sjukhus…).
   
   I Sydfrankrike, kanske jag borde ha tillagt. Mellersta delen av landet har samma köer och väntetider som vårt kära land i norr. I södra Frankrike, där jag bor, är cancervården fantastisk: ständig tillgång till psykolog, onkolog, samtalsgrupper, en specialistsköterska som ringer hem och förhör sig om min hälsa. (Ok. Jag ger mig. Det underlättar om man talar franska).
   Tidigt insåg och uppskattade jag det etiska förhållningssättet och omhändertagandet i den franska vården. Jag blev inte hemsänd till ångestens tärande mörker och frågornas mångfald utan fick och får ständigt stöd. Och svar på de frågor jag ställer. Att vården är fantastisk på mer än ett sätt visar den positiva attityd som mötte mig när jag föreslog klinikens psykolog att vi skulle importera Umeå Universitetssjukhus bildterapiförsök för bröstcancerpatienter, som min storasyster Birgitta i Luleå tipsat mig om.
    Sagt och gjort! Psykologen förankrade den, i hennes tycke, lysande idén hos klinikledningen varefter jag beställde två av doktor Inger Östers avhandlingar. Jag läste med överstrykningspenna och översatte kontentan för berörda parter. Försöket föll väldigt väl ut som inte minst ett brev från en av patienterna, publicerat i sjukhuset Saint Jeans nyhetsbrev, visar.
   
   En utvärdering följer.
   I Sverige drabbas var tionde tjej av bröstcancer, i Frankrike med sina 64 miljoner invånare var åttonde. Fler och fler. Yngre och yngre.
   Varför?
   Jag tror inte på teorier om alkohol eller rökning, bygelbehåar, deodoranter, inte heller på den genetiska faktorn (som enligt statistiken ligger runt 15 procent - i mitt fall är jag den första i vår stora släkt).
   Jag tror att cancern beror på vår miljö, alla gifter vi får i oss, men kanske framför allt på stressens negativa inverkan, den som sätter hormonbalansen ur spel.
   Vi har mycket att lära av varandra. Om vi talar om saker och ting. Och ger folk en chans att säga sin ålder innan man har sorterat in dem i fel fack av fel orsak.

Christina Lindqvist ©