CHRISTINA LINDQVIST - Frilansskribent
TILL FÖRSTASIDAN
FREJ LINDQVIST
Från Col de Vence till Abisko, Europas sista vildmark

Christina Lindqvist ©

Det kan synas långsökt, att bo vid foten av Medelhavsalperna, Le Balcon de Côte d’Azur, och ändå åka så långt norrut som till Abisko i nordligaste Lappland för att fjällvandra, men det finns flera anledningar. En av dem är …poesi.


Foto: CL

Poesi kan vara så mycket; allt från Evert Taubes beskrivning av Provence, Shakespeares eller Aphra Behns långa, innehållsrika och mångbottnade monologer, Tomas Tranströmers knapphändigt exakta strofer om livets alla sidor, en kärleksdikt av finskan Eeva Kilpi, en knubbig babyarm runt din hals, en kyss av den du tycker allra mest om, en vacker tavla, skön musik, eller varför inte sill och nubbe på däcket på en båt efter en lång dags segling?

Poesi kan också vara en fjällvandring i augustisol uppe i Abisko, mystiken runt Lapporten, Sveriges mest fotograferade vy, oändliga snöklädda kalfjäll där du är den enda människan i världen, en röd solnedgång över en av Sveriges största sjöar, Torneträsk, 70 km historia.

Född i södra Lappland och med sameblod i ådrorna har jag sedan tonåren satt på mig vandrarkängorna, tagit ryggsäcken och vandrat min kos, kanske inte alla år, men så ofta jag haft möjlighet.. Min själ hinner ikapp, jag vattnar mina rötter, jag får perspektiv på dagens stressade tillvaro, känner ödmjukhet inför naturens storslagenhet och styrka, mitt inre fylls med bilder som varar ett år, till nästa gång… Jag väljer att åka till trakterna norr om Abisko, där det ännu finns så mycken orörd natur.

Rädsla?

- Är du inte rädd?, frågar man mig ofta. Att vandra ensam?

Rädd för vad, tänker jag. Under alltför många år med alltför många sena arbetskvällar gav mig tunnelbanan i Stockholm fjärilar i magen, medges!, men fjällen..? Jo, möjligtvis kan jag känna oro för att stuka något. Terrängen kan vara både stenig och ojämn. Men i säcken finns alltid förband, att ge mig själv och andra första hjälpen klarar jag. De viktiga gångstavarna är dessutom införlivade i utrustningen, de ger mig stöd, jag kan känna mig för där vägen verkar sank… Rädsla för vilda djur? blir följdfrågan.

- Vilka vilda djur?, undrar jag. Människan är väl det farligaste, men sådana som man räds,
våldsverkare av alla de slag, ger sig nog inte ut i fjällvärlden – det är för ansträngande! Björnen, hans kusin järven, det skygga lodjuret och den sluga vargen rör sig mer i tätbevuxna skogsområden, där de lättare finner lättfångat villebråd. Den sistnämnde, vargen, har fått oförtjänt dåligt rykte; statistiken visar tvärtom att 75% av alla viltslagna renkalvar dödas av örn. Renar räds jag inte, istället gör jag dem gärna sällskap! Men mygg då!, utbrister någon. Det finns två starka skäl varför jag alltid vandrar i augusti; en av dem är just frånvaron av mygg - den ”säsongen” är över då. Dessutom trivs de inte ovan trädgränsen – en av orsakerna till att både jag och renarna drar dit varje år…

Den andra anledningen till valet av månad är vädret. Det är oftast stabilt, soligt och fortfarande ganska varmt. Abisko har väldigt få regntimmar per år – värt att notera!


Foto: CL

Lappland – ett annat land

Varje gång en fransman har frågat mig varifrån jag kommer och jag sagt: ”Sverige!”, försvinner intresset. Vårt gamla hemland är föga spännande. Men de gånger jag svarat ”Laponie” väcks en glimt av intresse och 1000 följdfrågor kommer. Det finns mycket att berätta: Om samerna, om midnattssolen, om norrskenet, om orördheten… Samtliga Sveriges elva toppar över 2000 meter finns i Lappland, i dalgångarna är floran mycket rik, något som Linné konstaterade för snart 300 år sedan. UNESCO upphöjde en del av Lappland till världsarv och gav det namnet Laponia, Sápmi på samiska. I detta område ingår nationalparkerna Stora Sjöfallet, Padjelanta, Sarek och Muddus, naturreservaten Sjaunja och Stubba, Rapadalens delta, Tjuoltadalen och Sulitelma (hör ni inte Nils Holgerssons förvånade röst?).

Som minne av Dag Hammarskjölds 100-årsdag 2004 skapades den moderna pilgrimsleden Dag Hammarskjöldsleden som i stort följer Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta. Man har satt ut meditationsstenar med tankar inristade på svenska och samiska. På den första, en bit ner längs Abiskojåkkas (jåkk = bäck) flöde, står den första: ”Den längsta resan gör du inom dig själv”. Vid vandringens början kan du köpa ärkebiskop K-G Hammars ”Pilgrimsbok” med tankar om den tidigare FN-chefens ord.

Glöm inte heller att samerna lever efter åtta årstider som alla har sitt liv och sina innehåll: vårvinter, vår, vårsommar, sommar, höstsommar, höst, höstvinter och vinter. – Vid turiststationen finns ett sameviste där en duktig guide kan lära dig mer om deras kultur.


Foto: CL

Vad krävs av dig som vandrar?

Utan inbördes ordning:
1. Kunskap om fjällen!
2. Bra utrustning!
3. Respekt för naturen!
4. Bra kondition!
Nr 1. har jag från barnsben.
Nr 2. har jag lärt mig med åren. Numera finns otroligt många lättviktsprodukter om du går långt. För några år sedan gick jag ensam en vecka, bar 20 kg på mina då späda axlar, sov i det lätta tält jag bar, åt min medhavda lättviktsmat. Nog försvann ett och annat kilo både ur säcken men även från mig! Hygienen skötte jag i de kalla fjällbäckar som det finns så gott om i vår svenska fjällvärld. Vatten behöver du aldrig sakna!
Nr 3. Respekten är viktig! Ha alltid en plastpåse i fickan – du måste bära dina egna sopor (eller bränna dem!). Det tristaste som finns är gamla rostiga ölburkar på renbeteslandet eller på gamla offerplatser. Respekt även för vädret, fjällen har sitt ”eget”. Man måste lära sig läsa tecknen: molnen, regnets doft.
Nr 4. Konditionen är nog så viktig! Man måste ju orka att gå 6-9 timmar per dag. Men konditionen grundläggs på Col de Vence, där jag ofta vandrar i romarnas spår…

Personligen ger jag mig ofta ute på lite strapatsrika turer, men i dag bär jag sällan mer än 10 kg i ryggsäcken. Under mina år har att jag tillbringat en och annan natt med endast himlen som tak. I min packning har jag alltid en räddningsfilt, dvs en aluminiumfilt, som skyddar både mot kyla och värme.


Foto: Frej Lindqvist

Mina smultronställen

I år bodde jag bekvämt på Abisko Turiststation och gick endast dagsturer. För den som vill börja med lätta vandringar är det närmaste området mycket vackert. Följ Abiskojåkka en bit ner och du finner spännande klippformationer och strida forsar. Cirka 2,5 km från turiststationen ligger Marmorbrottet, där man bröt Abiskomarmor – om än i blygsam skala – i början på 1900-talet. Den gulvita klippan innehåller dolomit, en kalksten rik på magnesium. I vattenblänket ser du de vackra stenarna, tyvärr för tunga för ryggsäcken… Eller gå åt andra hållet, på de fina lederna ner mot Torneträsk.

Ta den otäckt (hu!) höga (jo, det var det där med rädslan…) liften upp till Njulla eller Nuolja som det egentligen heter. Svenska lantmätare försvenskade (!) den samiska stavningen när kartan gjordes. Utsikten från liften är magnifik men intet mot den du möter på berget Nuoljas topp dit det tar cirka en timme att gå. Snöklädda toppar långt i fjärran oändligheten. Ordet Nuolja har två betydelser, beroende från vilken sameby du betraktar berget. Från den norska samebyn på andra sidan Torneträsk betyder ordet ”Berget som delar vinden” och från den svenska som ser en helt annan vinkel, betyder samma sak ”Renen utan horn”.

Låktjatjåkka (jåkka = fjälltopp) bortom Björkliden. Där är man ensam ägare till hela universum!

Min senaste favorit är årets vandring till fjorden Rombaksbotn i Norge. För första gången i mitt liv tog jag en guidad tur, ledd av duktige Viktor från turiststationen. Först buss till norska Björnfällan, därefter sex timmars spektakulär och spännande vandring där rallarna en gång bröt järnväg i den mest otillgängliga och dramatiska natur man kan tänka sig. Bråddjupa stup längs leden! Vilka umbäranden de måste ha haft! (Om rallarna finns mycket historia att berätta, speciellt i Tornehamn.) – Efter vandringen följde en timmes båtresa till Narvik och buss tillbaka till Abisko.

Det finns fler fjällvandrarentusiaster på Rivieran! Vår konsul Åke Almroth och hans fransk-svenska gäng vandrade i år leden Ritsem-Kvikkjokk, Padjelantaleden väster om Sarek – och nästa år lär det bära av igen. Blir man fjällbiten, blir man..!

FAKTARUTA (www.svenskaturistforeningen.se)
Kungsleden: 425 km från Abisko till Hemavan. 86 km mellan Abisko-Kebnekaise + 19 km till Nikkaluokta, turen tar ca 7-9 dagar
Boende: 16 platser med STF:s fjällstugor, 4 turiststationer, 2 fjällnära vandrarhem
Abisko Turiststation:
www.abisko.nu, säsong: mars-september, 302 bäddar, butik, restaurang med världens godaste mat, stort utbud guidade turer
Kommunikationer: Flyg till Kiruna, buss till Abisko, tåg från Sthm (slutstation Narvik)
Hur långt går man? I småkuperad terräng beräknas 3 km ta 1 timme, 10 km ca 3 timmar. I stigande terräng tar 3 km ca 1,5 timme och 10 km ca 5 timmar – men det är också beroende på hur mycket du bär i din packning.
Oundgänglig utrustning för en dagstur: Fjällkarta, vattenflaska, termos med hett vatten (om du inte tar Tangriaköket eller en modern gasbrännare med dig), pulversoppa och smörgås till lunch (för längre turer, frystorkad mat, torkat renkött), pulverkaffe, kosa, kniv, handduk, nöt- och chokladblandning, frukt, vandringskängor som tål vatten (många vadställen), gångstavar, regnkläder, kikare samt myggstift för låglänt terräng.
Om olyckan är framme: Aluminiumfilt, första hjälpen-paket, mobiltelefon (endast Telia har täckning).

Vill Du kontakta mig för något uppdrag, tveka inte! Skriv till christina.lindqvist@orange.fr