Enligt författarna var Alfred Nobel, 1833-1896, inte bara en kreativ kemist utan även en man med stora filosofiska och litterära intressen, detta i förening med en stor portion humor. I ett brev till brodern Ludvig som undrar om han inte borde medverka i en biografi, skriver han avslutningsvis: ”Betydande händelser i hans (läs Nobels) lif: Inga.”

Vi håller inte med.

(Definitivt gör Kenne Fant inte det, han som skrivit den lysande biografin över Nobel, boken som förra året trycktes i en stor nyutgåva. Enligt Kenne är Nobel en moralisk förebild för oss alla.)

Från mitt besök vid invigningen av Villa Nobel som museum och konferenscenter på hösten 2003, kommer jag speciellt ihåg hans testamente. Nobel var känd som mycket omtänksam mot sina närmaste men hade otur med kärlek. Hans största fasa var att dö ensam, utan de sina omkring, men det var exakt vad han gjorde i sin villa i San Remo den 10 december 1896. Hans italienska stab förstod ett enda av de ord han försökte yttra, nämligen ”Telegram”. De skickade ett till brorssönerna och assistenten Ragnar Sohlman i Stockholm, men för sent. Ingen av dem hann fram till hans död.

Nämnde Sohlman utnämndes till hans testamentsexekutor. Nobel donerade drygt 30 miljoner kronor, som med dagens penningvärde motsvarar närmare 2 miljarder kronor. Priserna var från början 150 800 kronor per pris, i dag delar pristagarna på 50 miljoner kronor.

En Nobelstiftelse bildades och Ragnar Sohlman blev dess förste verkställande direktör. 1901 kunde de första priserna delas ut, då överlämnade av kronprins Gustaf. År 1946 fick stiftelsen skattefrihet och prissumman växte.

Nobel hade dikterat villkoren för valet av pristagare:
  1) Åt dem, som… hafva gjort menskligheten den största nytta.
  2) Under det förlupne året.
  3) Intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet.
  4) Den, som inom litteraturen har producerat det utmärktaste.
  5) Idealisk rigtning. (Ordet ”idealisk” har vållat många kloka stort huvudbry. Vad menade Nobel exakt?)

I testamentet framgick det också att Svenska Akademien skulle dela ut litteraturpriset.


Odd Zschiedrich   Foto: CL

Procedur

Ingen kan ansöka om priset, man måste nomineras av en därtill behörig person: Ledamot av Svenska Akademien eller annan akademi, institutioner och samfund med likartad verksamhet, professorer i litterära och språkliga ämnen vid universitet, ordförande i författarorganisationer och, inte minst, tidigare litteraturpristagare. Den 1 februari görs en sammanställning av de förslag som kommit in, vanligtvis mellan 200-300 namn. Nobelkommittén som består av fem ledamöter, för närvarande med Per Wästberg som ordförande, sammanställer en preliminär kandidatlista med 15-20 namn som presenteras i april.

Numera har man som praxis att en förstagångskandidat aldrig når slutlistan, och därmed aldrig kan erhålla Nobelpriset det år han eller hon nomineras första gången. I slutet av maj presenteras slutlistan som består av fem namn samt skälen för just dessa val.

När Akademien har höstens första sammankomst, tas listan upp till diskussion. Efter flera veckors arbete ske den slutliga omröstningen bland ”herrarna, de lärde och författarna” med slutna röster. Minst tolv röster skall anges och den som erhåller priset måste få minst hälften av dessa.

Så, med spänd väntan från oss alla, slår klockan sitt magiska klockslag 13.00 den oktoberdag då namnet skall kungöras. Vem vinner i år? Dörren öppnas i den vackra Börssalen av ständige sekreteraren som läser namnet och motiveringen på 4-5 språk. Ett ”Äntligen!” klingar ofta i salen, fast erkännas måste att en och annan gång har namnet varit totalt obekant för de flesta av oss. Vi svenskar glömmer lätt bort att det finns mängder med fantastiska skriftställare världen över.

(Allt som föregår nomineringen sker med största sekretess. Ett år hade en dansk journalist trott sig räkna ut vem vinnaren skulle bli och ringde upp och gratulerade en dam som blev mycket lycklig, Karen Blixen. Men det blev inte hon...)

Det stora, tunga arbetet är ändock läsningen av författarna, kanske dessutom på flera språk. Enbart Horace Engdahl behärskar åtta (8!) språk. De mångkunniga akademiledamöterna läser, läser om… och läser återigen kandidaternas verk.

En kortfattad prismotivering i form av en väl genomarbetad kollektiv diktning av ledamöterna ges också till samtliga Nobelpristagare.

Den 10 december

På Alfred Nobels dödsdag delas priserna ut, fyra av dem i Stockholm och det femte, fredspriset, i Oslo. Seden härstammar från donatorns egen tid, då Sverige var i union med Norge.

De fyra priserna är fysik, kemi, medicin och litteratur. Därtill kommer riksbankspriset i ekonomisk vetenskap till ”Alfred Nobels minne”, som instiftades 1969. Vid det storslagna evenemanget överräcks priserna av Kung Carl Gustaf. Pristagarna får inte enbart pengarna utan även ett diplom och en guldmedalj, föreställande Alfred Nobel.

Franska litteraturvinnare
Det första priset i litteratur 1901, gick till fransmannen Sully Prudhomme. Frankrike har varit väl representerade: Frédéric Mistral (1904), Romain Rolland (1915), Anatole France (1921), Henri Bergson (1927), Roger Martin du Gard (1937), André Gide (1947), François Mauriac (1952), Albert Camus (1957), Saint-John Perse (1960), Jean-Paul Sartre (1964), han som vägrade ta emot priset!, Claude Simon (1985) och så Gao Xingjian, kines bosatt i Frankrike, (2000).

FAKTARUTA
Villa Nobel: Öppet för allmänheten: 11-13 varje dag. För större grupper, kontakta Carla Rebaudo, villa.nobel@libero.it
Nobelmuseet, Stockholm: Stortorget 2, tel +46 8 53 48 18 23.

Vill Du kontakta mig för något uppdrag, tveka inte! Skriv till christina.lindqvist@orange.fr