Christina Lindqvist © 2005

Klockan 12.30 fredagen den 9 september kom president Chirac ut från det militärsjukhus där han vistats en vecka på grund av ”dubbelseende”. Han tackade personalen för den goda vården och deklarerade inför de horder av journalister som i dagar väntat utanför sjukhuset: ”Frankrike har världens bästa läkare!”.

Samma dag kom representanter från en svensk vårdcentral tillhörande det privata svenska primärvårdsföretaget Carema Hälso och Sjukvård AB, 21 personer, till Nice för att göra studiebesök och lära sig mer om fransk sjukvård, allt under kunnig ledning av Hans Linderoth, svensk allmänläkare i Nice.

Har fransk sjukvård något att lära den svenska?, frågar jag Tina Hogbäck, verksamhetschef på Grästorp vårdcentral.

- Vi gör redan ett bra jobb i dag, men kanske vi kan göra det ännu bättre, kanske kan vi lära något av fransmännen..?, förklarar hon innan vi går på in Linderoths mottagning för en snabb genomgång innan studiebesöket tar vid.

Carema bildades 1996 efter att husläkarreformen i Sverige hade införts 1993. I dag består företaget av 31 vårdcentraler från Limhamn i söder till Gävle i norr och totalt 500 årsanställda; läkare, sjuksköterskor, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, barnmorskor, läkarsekreterare och övrig administrativ personal. Man ger primärvård till mer än 300000 svenskar.

Arbetet grundas på att alla har en gemensam värdegrund: 1) Tillgänglighet; alla är välkomna. Man skall vara nåbar per telefon inom tre minuter, det skall vara öppet när patienterna kommer, vilket även innebär kvällstid. Patienten skall träffa sin läkare inom 15 minuter, annars återbetalas avgiften. Vårdcentralen skall vara centralt belägen. 2) Bemötande; att kunna ge patienten trygghet. 3) Kontinuitet innebärande patienten i så stor utsträckning som möjligt skall träffa samma läkare och sjuksköterska vid varje besökstillfälle.

Varför bryter man upp från den svenska institutionella vårdapparaten, och börjar jobba privat, undrar jag. Lockar ni med högre löner?

Tina svarar leende:
- Knappast! Men med större frihet! Vi är ju stadda under samma regler och avtal som den svenska primärvården (bassjukvården närmast invånarna) men i vårt företag betyder de kortare beslutsvägarna och friheten mycket.
- Frihet att kunna påverka inom den egna vårdcentralen exempelvis organisation, arbetssätt, schemaläggning, investeringar med mera, så länge vi håller oss inom de ekonomiska ramarna och följer vårt avtal. Vi vill bygga Primärvården mycket på teamsamverkan mellan olika yrkeskategorier inom och utom vårdcentralen, där patienten skall känna sig trygg och inte ”hamna mellan stolarna”. Mycket vård och behandling sker på den egna vårdcentralen och behöver ofta inte remitteras vidare. Den stora skillnaden mellan svensk och fransk sjukvård upplever jag är att man i Sverige delegerar betydligt mer ansvar till andra yrkesgrupper än läkarna.

Att fransk sjukvård är bra har de hört. Men, undrar de, är det då inte risk för överkonsumtion av sjukvård i Frankrike?

Den frågan dementerar Hans Linderoth genom att förklara om den nya regeln om val av Medicin Traitant som infördes den 1 juli 2005. Som patient blir man ”straffad” genom högre avgifter om man går till någon annan än den man valt från och med årsskiftet 2006. Patienterna har även rätt att byta läkare. (Om sjukvårdsreformen och hur sjukvården är uppbyggd återkommer vi i separata artiklar.)

Hans förklarar att man är mer specialiserade i Frankrike än i Sverige, vilket innebär mer remitterande i det franska riket.


Fransk privatmottagning

Hans Linderoth tar emot i sin 2-läkarstation som han delar med den franske läkaren Jean-Luc Philip. De har ingen sjuksköterska, men däremot en mycket kompetent sekreterare anställd. De tar emot cirka 6000 patienter per år. Monsieur Philip har specialiserat sig på geriatrik och Alzheimer. I kvarteret finns många från Nordafrika, som dessutom lider av en för dem vanlig sjukdom, Medelhavsanemi (Thallasemia). Monsieur Linderoth är i grunden barnläkare, men eftersom man i Frankrike endast får annonsera en specialistkompetens, har han valt Allmänläkare. Av Hans patienter utgör 1/3 fransmän, resten skandinaver.

Man har öppet alla dagar, 08-19 med två timmars lunch, lördag: 09-13. På mottagningen utförs inga ingrepp, alla patienter som kräver fortsatt behandling av något slag remitteras till det närbelägna akutsjukhuset Saint-Roch, under ledning av klinikchefen Serge Declenni.

Den snabba förflyttningen till specialister ät tre, enligt Hans. 1) Tillgången på läkarkompetens, 2) Att den franske läkaren är teknikfixerad; man får en skanner gjord inom 24 timmar och 3) Tillgängligheten till läkare. (De franska läkarna jobbar nästan dygnet runt, man därför lättare nå ”sin” läkare. I Sverige arbetar läkarna mindre, vilket får konsekvensen av minskad kontinuitet för patienten.)

Saint-Roch

Nice har tre universitetssjukhus: Archet, Pasteur och Saint-Roch, som grundades redan 1856. Vi gör studiebesök på det sistnämna, oerhört vackert, med en stor ljusgård med gröna växter i mitten dit man kommer över små broar. Tyvärr kommer verksamheten på Saint-Roch så småningom att övergå till det växande Pasteurkomplexet.

Hans antyder att det finns en ”glasvägg” mellan sjukhusläkare och de privatpraktiserande. De förra anser att de är bättre utbildade men sämre betalda än sina kollegor. Om det stämmer får någon annan avgöra!

Det låter som en Norgehistoria, men eftersom den kommer från Hans andra hemland, får vi väl tro honom när han berättar att norska motsvarigheten till FASS, Felles-katalogen, är hälften så tjock som den svenska – medan däremot den franska är fyra gånger så tjock som den svenska. De franska läkarna är väldigt beroende av medicinindustrin, som delvis bekostar deras utbildning. Vi som patienter noterar dock att farmaceuterna ofta byter ut den medicin läkaren skriver ut – även de är en yrkeskår som styrs av marknadskrafter…

Den förre franske hälsoministern, Philippe Douste-Blazy, genomförde en stor sjukvårdsreform den 1 juli 2005, innebärande bland annat att alla läkare måste notera siffer- och/eller bokstavskoder för alla ingrepp de gör. De har också en viss förutbestämd kvantitet medicin de kan skriva ut. Överskrider de den, blir det grr!!! från försäkringskassan!

Ett nytt VITALE-kort skall också införas från och med 1 januari 2006, på vilket ytterligare information skall finnas, om den senaste behandlingen, allergier etc.

Vi återkommer till frågan om överkonsumtion av vård, förekommer det i Frankrike?

Hans förklarar suckande:
- I Nice lever 1/3 av befolkningen på socialbidrag. Många av dessa är arbetslösa har all tid i världen att sitta och vänta hos läkare. I Frankrike har man – tills nu – haft en lista på 30 + 3 stycken kroniska (ALD, Affections de Longe Durées) långvariga sjukdomar, bland annat diabetes, som behandlas gratis. Detta utnyttjas till max! Diabetesrelaterade sjukdomar kan nämligen vara alla möjliga, från hudutslag till psykiska besvär. Detta missbruk av systemet skall nu begränsas med den nya reformen. Patienter som får mycket gratismedicin delar ibland med sig av detta till släkt och vänner…
- De som får gratis sjukvård är 1) CMU (Couverture Médical Universelle), låginkomsttagare som inte har råd med sjukvården (viss restaurangpersonal, deltidsarbetande kassörskor etc). 2) ALD, där man måste anhålla om detta genom ansökan till Försäkringskassans läkare som gör en bedömning och därefter avgör. Gratis sjukvård innebär både gratis läkarbesök, gratis medicin, regelbundna årliga kontroller (för diabetespatienter ögonbottnar, fötter etc). Det sistnämnda får läkarna extra ersättning för. Slutligen 3) AME (l’Aide Médical d’État), där staten träder in och hjälper dem som totalt saknar resurser: uteliggarna, illegala invandrare, de papperslösa.

Att det är attraktivt att vara läkare på Rivieran, står helt klart för alla. Läkartätheten är mycket hög. Men hus ser det ut på landsbygden?

- Staten och kommunerna erbjuder i många fall 5-6 års skattefrihet, städhjälp med mera, allt för att locka läkare till landet, förklarar Hans. Särskilt i trakterna runt Centralmassivet och Vogeserna är det svårt att få kvalificerade läkare, främst beroende på att de på landet måste ha ständig beredskap, man blir isolerad, kollegorna befinner sig långt därifrån, det är svårt att remittera någon vidare. En av ”flaskhalsarna” är också transporterna. I städerna är servicen påtagligt bättre, det erfar vi när vi går på studiebesök till ”Centre 15”, larmcentralen.

Centre 15

Telefonnumret 15 är det akutnummer vi ringer när vi blir svårt sjuka. (Förväxla det inte med nödnumret 115 som du ringer när du inte har någonstans att sova..)

I detta Alpes Maritimes eget hjärta arbetar cirka 10 personer dygnet runt, varav fyra läkare, tre för staden Nice och en för det övriga departementet. Under vårt besök ringde telefonerna i ett, läkare och sjuksköterskor var djupt engagerade i olika samtal, ställde frågor, fällde viktiga avgöranden. Man tar emot cirka 1000 samtal per dygn, vilket, som var och en kan förstå, innebär många interventioner. Varje fall följs på en datorskärm från det första samtalet till dess att patienten har kommit fram till sjukhuset. Det allvarsamma sorlet brys plötsligt av ett glädjerop från en manlig sjuksköterska med luren i hand: ”Åh, ett barn föds just nu i en ambulans!”.

Akutverksamheten samordnas under SAMU, Service Aide Médical Urgent. De skickar främst sina egna ambulanser, märkta med det välkända SAMU. Inom sju (7) minuter (!) når man alla områden i hela Nice stad, imponerande! Vid mindre brådskande sjukfall skickas ibland privata ambulanser – de tar ca 30-40 minuter på sig, berättar vår guide, läkaren och koordinatorn Monsieur Terramoresi.

Nere på akutintaget förevisas vi ambulansernas alla funktioner och genomtänkta utrustning. Vi hälsar även på ambulanspersonalen, alla mycket stolta yrkesmän. Akutläkarna är specialister; antingen sitter de på Centre 15 eller också följer de med i ambulanserna. De manliga sjuksköterskorna är påtagligt många på franskt manligt maner blir de väldigt förtjusta när de ser de blonda svenska sjuksköterskorna.

Där finns inte enbart SAMU:s bilar, utan även två röda ambulanser, brandkårens. Dessa Sapeurs Pompiers tillhör ju Frankrikes mest populära yrkesgrupp – och det är de medvetna om. ”Vi vet!”, säger de glatt när jag påpekar detta.

Där finns inte enbart SAMU:s bilar, utan även två röda ambulanser, brandkårens. Dessa Sapeurs Pompiers tillhör ju Frankrikes mest populära yrkesgrupp – och det är de medvetna om. ”Vi vet!”, säger de glatt när jag påpekar detta.

Med erfarenhet från både svensk och franska sjukvård summerar Hans:
- I Frankrike är det lättare att få kontakt med läkare, men det kanske är onödigt mycket provtagningar. I Sverige är det tvärtom. Där är man mer nonchalant mot patienterna; ”åh, hon är 75, ja då skall hon ju ändå dö snart…”. I Frankrike har man betydligt större respekt för äldre och är på alla sätt mer humana.

Och vad är då Tinas reaktioner efter det fullmatade studiebesöket?

- Jag kan inte hålla med Hans i allt han säger om svensk sjukvård. Vi har mycket jag tror vi skulle kunna lära även den franska sjukvården. Jag ser det som viktigt att arbeta i team kring patienter, framför allt för de med en komplex problematik. Flera yrkesgrupper har ett gemensamt ansvar att göra det bästa för patienten (oavsett patientens ålder eller bakgrund). Stort ansvar läggs på läkaren i Frankrike och mycket av det delegeras i Sverige till andra yrkesgrupper med sina specialiteter .
- Däremot är det en trend att patienterna i Sverige har långa väntetider till framför allt olika specialister när det krävs och det är något vi måste vända på. Tillgängligheten är betydligt bättre här i Nice, men sämre på landsbygden och vad beror det på? En annan fråga är: Vad får sjukvård kosta? Kan man tänka sig en gyllene medelväg mellan svensk och fransk sjukvård. Jag tycker att tendenserna är att våra sjukvårdssystem har ett behov av att närma sig varandra.
Vi åker tillbaka till Sverige med ett intressant och välplanerat studiebesök i ryggsäcken. Många tankar och funderingar tar vi med oss och förhoppningar om en fortsatt kontakt med Hans och den franska sjukvården.

När nu svenskarna sagt sitt, frågar jag avslutningsvis jag vår eminente franske guide om presidenten hade rätt i sitt uttalande samma dag, om att ”Frankrike har världens bästa läkare”. Han ser allvarligt på mig och avrundar vår rundvandring med orden: ”Om den är världens bästa kan jag inte säga, men vår nivå är mycket, mycket hög. Vår filosofi är att i Frankrike kommer sjukhuset hem till dig. Som SOS-läkarna gör när du behöver dem. Rätt eller fel? Är Sverige bättre?”

Vill Du kontakta mig för något uppdrag, tveka inte! Skriv till christina.lindqvist@orange.fr